(http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3585453.svd)
På fredag kommer USAs president, Barack Obama, att infinna sig på det möte som den internationella olympiska kommittén, IOK, håller i Köpenhamn. Detta kommer rendera i att en utav de kandiderande städer till OS 2016 kommer stå som slutlig arrangör. De olika städerna har representanter för att just de ska få hålla OS. Madrid skickar sin kund Juan Carlos, Rio de Janeiro företräds av den Brasilianske presidenten Lula tillsammans med Pelé samt Tokyo representeras av nyvalda premiär ministern Yukio Hatoyama. Tony Blair lyckades med sin representation under omröstningen då London fick sommarspelen till 2012 . Nu följer alltså samtliga av årets kandiderande städer det vinnande konceptet. I en internationell värld, mer än någonsin präglad av hård mediebevakning är mäktiga representanter och marknadsförare synnerligen viktigt. Obama, som representant för kandiderande Chicago, sätter här en ny standard som en av politikens allra mäktigaste män.
Johan Hellman, omvärldsanalytiker och författare till debattartikeln anser att utgången av omröstningen kan ha betydande konsekvenser för Obama framöver. Hellman ställer sig något kritisk till Obamas visit i Danmark. Han menar att Obama själv skulle ta skada av att bli förknippad med Chicago, som genom åren stått för en rad framstående politiska skandaler, bland annat korruption bland ledarmöter i stadsfullmäktige.
När vi granskat artikeln har vi märkt vissa märkliga punkter. Vi har arbetat kritiskt och tänkt över varför artikeln är skriven som den är. Att Obama ger sig ut och representerar sitt land och staden där han är uppväxt är inte konstigt, speciellt inte i ett patriotiskt land som Amerika. Oavsett utgången av omröstningen torde detta vara något som enbart är till Obamas gagn. Han visar stöd för sitt land och vill vinna värdskapet. Det gynnar USA ur många synvinklar, till exempel ur finansiella. Det kan ses som ett i leden åtgärder och insatser för att förbättra den amerikanska ekonomin, då den bringar in stora summor till stadskassan. Men, vi måste ställa oss kritiskt till påståendet att ” Enligt Pew Research Center har omvärldens syn på USA blivit mycket mer positiv sedan Obama blev president, och allra störst är förändringen i Västeuropa” Vad är det för organisation? Vad är det för siffror, vart har undersökningen gjorts och av vem? Vi är mycket kritiska till informationen då vi vet att Obama också har ett starkt motstånd. Den bilden får vi inte se i vanliga medier, men kritiken emot honom finns och är ingen nyhet.
Som skribenten skriver har Obama mycket annat att ta itu med, politiska frågor gällande världen, militära insatser, en ostabil ekonomi, Afghanistan och klimatfrågan. Det är givetvis bra för turistnäringen för Danmarks del att Amerikas president kommer på besök, men vi ska också se till andra representanter som kommer från USA. Presidentfrun och Oprah Winfrey är andra mäktiga personer som skulle kunna representera landet.
Bra är emellertid att Obama ska passa på att träffa Danmark statsminister, vilket är positivt ur flera aspekter.
Den primära målgruppen i artikeln skulle kunna vara kommande kandiderande städer, där här Obamas handlande kan statuera exempel för en helt ny era av politiskt spel.
En sekundär målgrupp skulle kunna vara gemene man, med intresse för världspolitik och idrott.
Bakom artikeln står omvärldsanalytikern Jonas Hellman på United Minds, bosatt i New York, som tidigare varit medförfattare till boken ” Vad varje 40-talist bör veta”
Intressen som representerar artikelförfattaren kan vara hans egen inställning till presidenten, eftersom han ser värdet i att Obama skulle kunna göra ”viktigare” saker.
Hur den retoriska strategin framställs är inte märkbart påverkansinriktat. Det är mer saklig information som kommer fram i artikeln.
Claes Johansson och Isabella Szajewska
onsdag 30 september 2009
Svenskarna mer negativa till statlig övervakning, DN 30/9
http://www.dn.se/opinion/debatt/svenskarna-mer-negativa-till-statlig-overvakning-1.963659
Till grund för artikeln ligger det resultatet från 2008 års SOM-undersökning som visar att svenska folket under senare år blivit mer negativt inställt till telefonavlyssning, post och paketkontroll, åsiktsregistrering och förbud mot demonstrationer och möten i jämförelse med den SOM-undersökning som gjordes år 2002. Debattartikeln genomsyras alltså av svenska folkets uppfattning om statens rätt att använda tvångsmedel gentemot sina medborgare.
Att artikeln abrupt dyker upp a dato finner jag inte abnormt då IPRED- och FRA lagarna gjort frågan aktuell. Bidragande faktorer har även varit Pirate Bay-rättegången samt andra uppmärksammade mål rörande inskränkningarna av det svenska folkets privatliv.
Jag höjer dock ett varningens finger för att positionera denna fråga i ett höger- eller vänsterfack. Jag finner det helt enkelt inte advekat att tillskriva denna fråga en politisk stämpel. Artikeln ger oss dock den infallsvinkeln, då den kretsar kring politiska ställningstaganden. Att sedan, som artikeln nämner, Piratpartiet (PP) lyckades locka de flesta av sina väljare från vänsterblocket bör idag ses som irrelevant då frågan inte rör politisk färg, utan huruvida vi vill att staten skall kunna kontrollera våra privatliv eller ej, alltså; integritet.
Dagens etablerade partier (PP exkluderat) har ännu inte utarbetat någon handfast strategi för hur man skall vinna röster i frågan. Hade däremot exempelvis Socialdemokraterna utarbetat en strategi som stred mot Alliansens åsikter i frågan hade artikeln kunnat förankras i politiskens sfär. Men så länge som PP, som dock fick 7,1 procent av rösterna I Europaparlamentsvalet 2009 och därmed ett mandat i Europaparlamentet, dominerar i frågan bör alltså ej artikeln vinklas likt den gör. Artikeln som primärt tycks rikta sig mot en diffus målgrupp borde istället uppmana (vilket den endast vagt gör) de etablerade partierna att utforma en konkret handlingsplan för hur man skall propagera för frågan i 2010 års riksdagsval.
Det är i andra ordalag svårt att skönja artikelns huvudsakliga budskap/syfte. Men, efter att ha läst på om skribenterna fann jag att Ulf Bjereld inte enbart är professor i statsvetenskap, utan också ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Samt att Henrik Oscarsson inte enbart är docent i statsvetenskap, utan också primärforskare för de svenska valundersökningarna sedan 2002 (hans politiska ståndpunkt är inget han skyltar med). Efter att inhämtat denna, för analysens högst relevanta information, vill jag dra följande slutsatser: Ulf har ett politiskt intresse bakom artikeln, medans Henrik också han har ett bakomliggande intresse i frågan, nämligen att informera samt alarmera allmänheten om sin forskning.
Vad den retoriska strategin beträffar finner jag dock denna aningen diffus och tafatt. Trots denna försummelse går skribenternas kommunikationsmål (agendasättning, i detta fall expertagendan ) hand i hand med Lars Palms budskapsstrategi, nämligen att personifiera och problematisera frågan .
Avslutningsvis, för att poängtera min skepsis gent emot skribenternas vaga analysförmåga, väljer jag att låta följande (expert?)slutsats summera denna analys:
”Fortfarande dominerar de traditionella vänster-högerfrågorna svensk politik, och det kommer de med all sannolikhet att göra även i valrörelsen 2010.”
/Jessica Gustfsson
Till grund för artikeln ligger det resultatet från 2008 års SOM-undersökning som visar att svenska folket under senare år blivit mer negativt inställt till telefonavlyssning, post och paketkontroll, åsiktsregistrering och förbud mot demonstrationer och möten i jämförelse med den SOM-undersökning som gjordes år 2002. Debattartikeln genomsyras alltså av svenska folkets uppfattning om statens rätt att använda tvångsmedel gentemot sina medborgare.
Att artikeln abrupt dyker upp a dato finner jag inte abnormt då IPRED- och FRA lagarna gjort frågan aktuell. Bidragande faktorer har även varit Pirate Bay-rättegången samt andra uppmärksammade mål rörande inskränkningarna av det svenska folkets privatliv.
Jag höjer dock ett varningens finger för att positionera denna fråga i ett höger- eller vänsterfack. Jag finner det helt enkelt inte advekat att tillskriva denna fråga en politisk stämpel. Artikeln ger oss dock den infallsvinkeln, då den kretsar kring politiska ställningstaganden. Att sedan, som artikeln nämner, Piratpartiet (PP) lyckades locka de flesta av sina väljare från vänsterblocket bör idag ses som irrelevant då frågan inte rör politisk färg, utan huruvida vi vill att staten skall kunna kontrollera våra privatliv eller ej, alltså; integritet.
Dagens etablerade partier (PP exkluderat) har ännu inte utarbetat någon handfast strategi för hur man skall vinna röster i frågan. Hade däremot exempelvis Socialdemokraterna utarbetat en strategi som stred mot Alliansens åsikter i frågan hade artikeln kunnat förankras i politiskens sfär. Men så länge som PP, som dock fick 7,1 procent av rösterna I Europaparlamentsvalet 2009 och därmed ett mandat i Europaparlamentet, dominerar i frågan bör alltså ej artikeln vinklas likt den gör. Artikeln som primärt tycks rikta sig mot en diffus målgrupp borde istället uppmana (vilket den endast vagt gör) de etablerade partierna att utforma en konkret handlingsplan för hur man skall propagera för frågan i 2010 års riksdagsval.
Det är i andra ordalag svårt att skönja artikelns huvudsakliga budskap/syfte. Men, efter att ha läst på om skribenterna fann jag att Ulf Bjereld inte enbart är professor i statsvetenskap, utan också ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Samt att Henrik Oscarsson inte enbart är docent i statsvetenskap, utan också primärforskare för de svenska valundersökningarna sedan 2002 (hans politiska ståndpunkt är inget han skyltar med). Efter att inhämtat denna, för analysens högst relevanta information, vill jag dra följande slutsatser: Ulf har ett politiskt intresse bakom artikeln, medans Henrik också han har ett bakomliggande intresse i frågan, nämligen att informera samt alarmera allmänheten om sin forskning.
Vad den retoriska strategin beträffar finner jag dock denna aningen diffus och tafatt. Trots denna försummelse går skribenternas kommunikationsmål (agendasättning, i detta fall expertagendan ) hand i hand med Lars Palms budskapsstrategi, nämligen att personifiera och problematisera frågan .
Avslutningsvis, för att poängtera min skepsis gent emot skribenternas vaga analysförmåga, väljer jag att låta följande (expert?)slutsats summera denna analys:
”Fortfarande dominerar de traditionella vänster-högerfrågorna svensk politik, och det kommer de med all sannolikhet att göra även i valrörelsen 2010.”
/Jessica Gustfsson
tisdag 29 september 2009
Dole hotar yttrandefriheten 29/9
http://www.dn.se/opinion/debatt/dole-hotar-yttrandefriheten-1.962427
Tre representanter från Svenska Filmbranschen skriver en debattartikel på Dn-debatt där de påstår att Dole Foods hotar yttrandefriheten. Att publiceringen sker just nu har att göra med att en rättslig process mot två svenska dokumentärfilmare just har startat i USA. Bananjätten Dole har gjort verklighet av sina hot om stämning, med syfte att totalförbjuda all visning av filmen.
Författarna till artikel tycker att detta är ett hot mot yttrandefriheten då de anser att ”Det öppna samhällets fundament förgiftas när journalister, författare, artister, konstnärer och filmmakare tvingas verka med hot om stämning och omfattande rättegångskostnader varje gång en ekonomiskt stark aktör granskas.”
Uttalat vill debattörerna att Dole Foods tar tillbaka sin stämning. Den primära målgruppen för den här artikeln anser vi vara den svenska allmänheten. Syftet verkar vara att upplysa, då de använder sig av tekniker som Palm kallar för Vad-information, det vill säga konkret fakta. Varför-information förekommer också, med detta vill de på ett emotionellt plan beröra målgruppen. Vill vi svenskar verkligen se en framtid då våra storföretag kan köpa sig fria från granskning? Detta känns lite som ett bakomliggande mål med artikeln.
Sekundär målgrupp kan tänkas vara Dole Foods i Sverige, då det känns lite långsökt att de författar en artikel i en svensk morgontidning för att nå företagets högsta höns i USA. I artikeln uppmanar ändå författarna storföretaget till att dra tillbaka sin anmälan. Detta skapar vad Palm kallar en David och Goliatberättelse. Det vill säga de multinationella storföretagen mot svenskarnas rätt till yttrandefrihet.
Styrelseordförandena i SVT, Producentföreningen och Svenska Filminstitutet är de män som ligger bakom debattartikeln. Man förstår att de har ett intresse i att bevara yttrandefriheten, då det är en viktig och grundläggande förutsättning för deras verksamheter. Men man kan ju fråga sig om de har fler intressen som bidragit till att de valt att författa artikeln. Är de ekonomiskt involverade på något vis? Kan Svenska Filminstitutet kopplas till den berörda dokumentären? Har kanske Svt köpt rättigheterna till filmen?
Retoriken i artikeln är saklig, men också till viss del emotionell. De använder uttryck som att ”samhället förgiftas”, och som vi sagt David och Goliat-perspektivet. De pratar mycket om det öppna samhället, den öppna debatten. Författarna resonerar kring hur världen skulle se ut om företag köper sig fria från negativ kritik och granskning.
Debattartikeln hade blivit mer slagkraftig ifall de hade vågat lyfta fram Doles perspektiv på frågan lite mer. Hade de gjort detta och sedan kunnat argumentera emot, hade trovärdigheten ökat. I tidigare debatt i samma fråga, t.ex. i tidningen Sydsvenskan, har det spekulerats i huruvida skandalen som filmen behandlar varit iscensatt av en advokat eller ej. Men i vår artikel nämns ingenting om tidigare debatt, och de lämnar Dole Foods invändningar osagda.
Annan tidigare debatt som detta kan relateras till är frågan om medveten konsumtion, och om vad som är okej att göra i konstens namn. I en tid då det blir viktigare och viktigare att konsumera medvetet, så måste företag vårda sin Image alltmer, vilket gör dem allt känsligare för granskning. Det kan tänkas försöka blanda sig i vad som sägs om företaget via kritisk konst och granskande journalistik. Detta kan komma att bli konsekvenserna av en inskränkt yttrandefrihet, vilket våra artikelförfattare är livrädda för.
Av: Julia Jansson, Elin Eriksson, Sara Bäcklund
Referenser:
http://www.dn.se/opinion/debatt/dole-hotar-yttrandefriheten-1.962427
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article549157/Dole-Han-kommer-att-forlora.html
Palm, Lars Kommunikationsplanering 2006
Tre representanter från Svenska Filmbranschen skriver en debattartikel på Dn-debatt där de påstår att Dole Foods hotar yttrandefriheten. Att publiceringen sker just nu har att göra med att en rättslig process mot två svenska dokumentärfilmare just har startat i USA. Bananjätten Dole har gjort verklighet av sina hot om stämning, med syfte att totalförbjuda all visning av filmen.
Författarna till artikel tycker att detta är ett hot mot yttrandefriheten då de anser att ”Det öppna samhällets fundament förgiftas när journalister, författare, artister, konstnärer och filmmakare tvingas verka med hot om stämning och omfattande rättegångskostnader varje gång en ekonomiskt stark aktör granskas.”
Uttalat vill debattörerna att Dole Foods tar tillbaka sin stämning. Den primära målgruppen för den här artikeln anser vi vara den svenska allmänheten. Syftet verkar vara att upplysa, då de använder sig av tekniker som Palm kallar för Vad-information, det vill säga konkret fakta. Varför-information förekommer också, med detta vill de på ett emotionellt plan beröra målgruppen. Vill vi svenskar verkligen se en framtid då våra storföretag kan köpa sig fria från granskning? Detta känns lite som ett bakomliggande mål med artikeln.
Sekundär målgrupp kan tänkas vara Dole Foods i Sverige, då det känns lite långsökt att de författar en artikel i en svensk morgontidning för att nå företagets högsta höns i USA. I artikeln uppmanar ändå författarna storföretaget till att dra tillbaka sin anmälan. Detta skapar vad Palm kallar en David och Goliatberättelse. Det vill säga de multinationella storföretagen mot svenskarnas rätt till yttrandefrihet.
Styrelseordförandena i SVT, Producentföreningen och Svenska Filminstitutet är de män som ligger bakom debattartikeln. Man förstår att de har ett intresse i att bevara yttrandefriheten, då det är en viktig och grundläggande förutsättning för deras verksamheter. Men man kan ju fråga sig om de har fler intressen som bidragit till att de valt att författa artikeln. Är de ekonomiskt involverade på något vis? Kan Svenska Filminstitutet kopplas till den berörda dokumentären? Har kanske Svt köpt rättigheterna till filmen?
Retoriken i artikeln är saklig, men också till viss del emotionell. De använder uttryck som att ”samhället förgiftas”, och som vi sagt David och Goliat-perspektivet. De pratar mycket om det öppna samhället, den öppna debatten. Författarna resonerar kring hur världen skulle se ut om företag köper sig fria från negativ kritik och granskning.
Debattartikeln hade blivit mer slagkraftig ifall de hade vågat lyfta fram Doles perspektiv på frågan lite mer. Hade de gjort detta och sedan kunnat argumentera emot, hade trovärdigheten ökat. I tidigare debatt i samma fråga, t.ex. i tidningen Sydsvenskan, har det spekulerats i huruvida skandalen som filmen behandlar varit iscensatt av en advokat eller ej. Men i vår artikel nämns ingenting om tidigare debatt, och de lämnar Dole Foods invändningar osagda.
Annan tidigare debatt som detta kan relateras till är frågan om medveten konsumtion, och om vad som är okej att göra i konstens namn. I en tid då det blir viktigare och viktigare att konsumera medvetet, så måste företag vårda sin Image alltmer, vilket gör dem allt känsligare för granskning. Det kan tänkas försöka blanda sig i vad som sägs om företaget via kritisk konst och granskande journalistik. Detta kan komma att bli konsekvenserna av en inskränkt yttrandefrihet, vilket våra artikelförfattare är livrädda för.
Av: Julia Jansson, Elin Eriksson, Sara Bäcklund
Referenser:
http://www.dn.se/opinion/debatt/dole-hotar-yttrandefriheten-1.962427
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article549157/Dole-Han-kommer-att-forlora.html
Palm, Lars Kommunikationsplanering 2006
Öronmärk pengar för cykelvägar 28/9
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3576457.svd
Orsaken till att den här debattartikeln skrivs just nu kopplar vi till det faktum att den ska presenteras i rapportform vid Sveriges kommuner och landstings cykelkonferens i Lidköping tisdagen den 29 september (detta enligt artikelns fotnot). Detta är givetvis p.g.a. de förslag till infrastruktursplanering för perioden 2010-2021 som nu lämnats in i 21 olika regioner runt om i landet. Vi tolkar detta som ett logiskt tillfälle för författarna och deras intresseorganisationer att påverka kommunerna (i alla fall de som satsat i sammanhanget lite pengar på cykeltrafiken) och få dessa att ändra uppfattning och omprioritera sin resursstrategi för den kommande perioden. Diskussionen väcks med största säkerhet medvetet i timing med att kommuner och landsting skall klubba sina beslut.
De uttalade målen med artikeln ser kort och gott ut att vara att påverka de sämsta regionerna så att de ska omprioritera sina budgetar samt att sätta en medveten press på regionerna att fullfölja sina infrastrukturplaner så som dom från början beslutats. Detta blir inte alls oviktigt för artikelns författare då de menar att kommuner i många fall ”misslyckats” att fullfölja sina från början satta satsningar på infrastrukturen för cykling. Det är svårt att avgöra om man sätter någon uttalad press på den sittande regeringen och i så fall i förlängningen kritiserar alliansens miljöpolitik som sådan eller om man mer generellt tycker att en svensk regering borde ha bättre kontroll över kommunernas åtaganden och satsningar. Klart är dock att man uttalar en önskan att regeringen skall ställa högre krav på kommunerna inom området.
Intressant är att titta extra på Klas Elm som varit med och skrivit artikeln. Han är ordförande i branschorganisationen Svensk cykling, en organisation som består av Sveriges cykelfackhandlare. Med detta menas importörer, tillverkare, försäljare osv. Klart är att Svensk cykling jobbar (genom opinionsbildning) för att få fler svenskar att cykla oftare. För att få Sverige att gå i den riktningen är cykelförsäljningen en minst sagt viktig del för organisationen Här tycker vi oss därför se ett underliggande säljsyfte knutet till artikeln.
De man i första hand vill nå genom artikeln (rapporten) bör vara kommunerna och dess representanter som kommer att närvara vid konferensen i Linköping. I viss mån får även regeringen ses som en primär målgrupp. I andra hand vill man med stor säkerhet nå det svenska folket. Det finns alltså en vilja att upplysa folket om kommunernas dåliga vilja att satsa inom området. Satsningar som både skulle hjälpa miljö, folkhälsa, trafiksäkerhet och troligen även ekonomin i stort. Man ser säkert också möjlighet inom de bakomliggande organisationerna att värva anhängare och få fler att pressa kommunerna i frågan. Det är som vi varit inne på tidigare väldigt svårt att se om det dessutom ligger nåt politiskt syfte dolt i artikeln. Man kan tyda författarnas krav på en regering som måste sätta mer press på kommunerna på många sätt. Artikelns andre man är Per Kågeson som är trafikmiljöexpert, samhällsdebattör och inte minst ordförande i Föreningen bilfria leder. Han har deltagit länge i den offentliga debatten kring miljöfrågor och är ett respekterat namn i dessa sammanhang. När det gäller hans politiska bakgrund hade han länge varit aktiv inom Socialdemokraterna innan han officiellt gick ur partiet i början av 2008. Sen dess har han inte tagit någon officiell part i något annat parti. Med detta i beaktning verkar inte artikeln ha någon politisk koppling utan snarare grunda sig i intresseorganisationernas verksamhet och vilja; en ökning av cykelförsäljningen och/eller därmed en sundare miljöpolitik och medvetenhet i samhället i stort.
Artikeln byggs på saklig argumentation där man använder sig av siffror och konkret statistik. På så sätt ges argumenten extra tyngd och frågans relevans illustreras på ett bra sätt. Statistiken är med all säkerhet framtagen av intresseorganisationerna. Detta verkar vara en väl överlagd och planerad publicitetsstrategi i rättan tid, kanske planerad av Föreningen bilfria leder med Svensk cykling som bundsförvant? Allas intressen gynnas därmed. Man bör ha stått för den mesta av forskningen som ligger till grund för artikeln och man använder sin ordförande tillika kände debattör som språkrör för att utnyttja sin plats i media maximalt. Detta var en väl skriven debattartikel med bra faktagrund och intressanta synpunkter i en väldigt aktuell fråga. Likaså ett bra utfört arbete ur PR-synpunkt.
Länkar:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_Cykling
http://sv.wikipedia.org/wiki/Per_K%C3%A5geson
http://www.dn.se/opinion/debatt/nu-gar-jag-ur-s-1.700821
http://www.svenskcykling.se/
http://www.swedishgreenways.se/foreningen/
Axel Frändén och Fredrik Lundqvist
Orsaken till att den här debattartikeln skrivs just nu kopplar vi till det faktum att den ska presenteras i rapportform vid Sveriges kommuner och landstings cykelkonferens i Lidköping tisdagen den 29 september (detta enligt artikelns fotnot). Detta är givetvis p.g.a. de förslag till infrastruktursplanering för perioden 2010-2021 som nu lämnats in i 21 olika regioner runt om i landet. Vi tolkar detta som ett logiskt tillfälle för författarna och deras intresseorganisationer att påverka kommunerna (i alla fall de som satsat i sammanhanget lite pengar på cykeltrafiken) och få dessa att ändra uppfattning och omprioritera sin resursstrategi för den kommande perioden. Diskussionen väcks med största säkerhet medvetet i timing med att kommuner och landsting skall klubba sina beslut.
De uttalade målen med artikeln ser kort och gott ut att vara att påverka de sämsta regionerna så att de ska omprioritera sina budgetar samt att sätta en medveten press på regionerna att fullfölja sina infrastrukturplaner så som dom från början beslutats. Detta blir inte alls oviktigt för artikelns författare då de menar att kommuner i många fall ”misslyckats” att fullfölja sina från början satta satsningar på infrastrukturen för cykling. Det är svårt att avgöra om man sätter någon uttalad press på den sittande regeringen och i så fall i förlängningen kritiserar alliansens miljöpolitik som sådan eller om man mer generellt tycker att en svensk regering borde ha bättre kontroll över kommunernas åtaganden och satsningar. Klart är dock att man uttalar en önskan att regeringen skall ställa högre krav på kommunerna inom området.
Intressant är att titta extra på Klas Elm som varit med och skrivit artikeln. Han är ordförande i branschorganisationen Svensk cykling, en organisation som består av Sveriges cykelfackhandlare. Med detta menas importörer, tillverkare, försäljare osv. Klart är att Svensk cykling jobbar (genom opinionsbildning) för att få fler svenskar att cykla oftare. För att få Sverige att gå i den riktningen är cykelförsäljningen en minst sagt viktig del för organisationen Här tycker vi oss därför se ett underliggande säljsyfte knutet till artikeln.
De man i första hand vill nå genom artikeln (rapporten) bör vara kommunerna och dess representanter som kommer att närvara vid konferensen i Linköping. I viss mån får även regeringen ses som en primär målgrupp. I andra hand vill man med stor säkerhet nå det svenska folket. Det finns alltså en vilja att upplysa folket om kommunernas dåliga vilja att satsa inom området. Satsningar som både skulle hjälpa miljö, folkhälsa, trafiksäkerhet och troligen även ekonomin i stort. Man ser säkert också möjlighet inom de bakomliggande organisationerna att värva anhängare och få fler att pressa kommunerna i frågan. Det är som vi varit inne på tidigare väldigt svårt att se om det dessutom ligger nåt politiskt syfte dolt i artikeln. Man kan tyda författarnas krav på en regering som måste sätta mer press på kommunerna på många sätt. Artikelns andre man är Per Kågeson som är trafikmiljöexpert, samhällsdebattör och inte minst ordförande i Föreningen bilfria leder. Han har deltagit länge i den offentliga debatten kring miljöfrågor och är ett respekterat namn i dessa sammanhang. När det gäller hans politiska bakgrund hade han länge varit aktiv inom Socialdemokraterna innan han officiellt gick ur partiet i början av 2008. Sen dess har han inte tagit någon officiell part i något annat parti. Med detta i beaktning verkar inte artikeln ha någon politisk koppling utan snarare grunda sig i intresseorganisationernas verksamhet och vilja; en ökning av cykelförsäljningen och/eller därmed en sundare miljöpolitik och medvetenhet i samhället i stort.
Artikeln byggs på saklig argumentation där man använder sig av siffror och konkret statistik. På så sätt ges argumenten extra tyngd och frågans relevans illustreras på ett bra sätt. Statistiken är med all säkerhet framtagen av intresseorganisationerna. Detta verkar vara en väl överlagd och planerad publicitetsstrategi i rättan tid, kanske planerad av Föreningen bilfria leder med Svensk cykling som bundsförvant? Allas intressen gynnas därmed. Man bör ha stått för den mesta av forskningen som ligger till grund för artikeln och man använder sin ordförande tillika kände debattör som språkrör för att utnyttja sin plats i media maximalt. Detta var en väl skriven debattartikel med bra faktagrund och intressanta synpunkter i en väldigt aktuell fråga. Likaså ett bra utfört arbete ur PR-synpunkt.
Länkar:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_Cykling
http://sv.wikipedia.org/wiki/Per_K%C3%A5geson
http://www.dn.se/opinion/debatt/nu-gar-jag-ur-s-1.700821
http://www.svenskcykling.se/
http://www.swedishgreenways.se/foreningen/
Axel Frändén och Fredrik Lundqvist
fredag 25 september 2009
”Vi tänker driva på nedrustningen” (Svd, 24/9)
De tre oppositionspartierna till dagens regering har skrivit en gemensam debattartikel i dagens Brännpunkt (Svd, 24/9) där man torgför att en rödgrön regering under nästkommande regeringsperiod kommer att medföra en mer aktiv hållning till utrikespolitiken och att ”…återföra Sverige till en tätposition i nedrustningsfrågorna”. Artikeln publiceras samma dag som Barack Obama talar inför FN:s generalförsamling i New York och den nedrustningskonferens som pågår där.
Det är uppenbart för läsaren att artikeln kopplas till nedrustningskonferensen då Barack Obamas tal redan nämns i första satsen. Man bör också uppmärksamma att det i dagarna är ett år till nästa val vilket skulle kunna avslöja en strategi som visar att oppositionen står enade inför valupptakten.
En stort svårighet för oppositionen har varit Alliansens tydliga sammanhållning. Ett led i att försöka visa en stark enighet kan vara denna typ av utspel, själva sakfrågan – i detta fall nedrustning – kan därför vara sekundär. Samtidigt kan man ana att artikeln vill återta utrikespolitiken som är en gammal paradhäst hos vänsterpartierna och möjligtvis känna av huruvida detta intresserar väljare överhuvudtaget. Man kan dock ställa sig frågan varför den publiceras i den ledande borgerliga tidningen, Svd. Möjligtvis kanske man vill fånga in nya väljare men detta känns ändå inte särskilt troligt. Förvisso sprids en debattartikel numera på helt andra sätt genom bloggar och Twingly men samtidigt känns inte detta som en primär målgrupp utan snarare sekundär. Således är det svårt att ringa in en primär målgrupp, men vi tror att oppositionen vill visa för de väljare som kanske inte är helt ”frälsta” liberaler (ambivalenta väljare) att de ”faktiskt” är ett handlingskraftigt alternativ att räkna med, och därmed tvätta bort den förlamade och tråkiga stämpel som vänstern kan tyckas tillskrivas i den mediala diskursen. Att försöka identifiera en sekundär målgrupp som till exempel ”övriga väljare” känns i sammanhanget något ansträngt och diffust.
Huruvida den rödgröna oppositionen har en gemensam valstrategisk grupp är svårt att veta men troligen har respektive partistrateger satt sig ner och tillsammans utarbetat detta gemensamma uttalande. Att någon intresseorganisation skulle ligga bakom artikeln ser vi inte som särskild troligt då den snarare skvallrar om nästa års valupptakt än vad den ser till sakfrågan i sig.
På flera punkter associerar man till ”goda” förebilder i sin retorik. Barack Obama nämns som sagt redan i allra första början men även Eric Blix och Anna Lindh berörs som nedrustningsivrare. I en intressant passus berör man även Carl Bildts bloggande som man menar har en liknande inriktning som artikelförfattarna men som tycks vara bunden av sin uppdragsgivare – regeringen och dess politik. Samtidigt som man verkar vilja beröra Carl Bildts goda vilja i nedrustnings diskonfirmerar man hans raljerande över Norges ställning mot klustervapen som ett slags ställningstagande mot Carl Bildts och Alliansens politik.
Vidare använder man klassisk skrämselpropaganda när man tar upp den överhängande risken att kärnvapen sprids och utvecklas i mindre ”välvilliga” stater såsom Nordkorea och Iran. Skräckscenariot och har inte en tydlig framtoning utan är väl inbäddad i texten, kanske på grund av att just denna typ av argumentation inte är riktig acceptabel i Sverige (Palm, 2006).
Överlag känns artikeln som om man prövar sig fram inför kommande valupptakt och att sakfrågan om nedrustning är en förevändning för att visa upp sig som enade och samstämmiga. Kanske att just nedrustning blev föremål för ett överensstämmande ämne kan bero på att fredsrörelsen har starka kopplingar till den klassiska vänsterpolitiken. Oppositionen ses ofta i medier som splittrad, men lyfter här fram en fråga som de är klart överens i. Artikeln kan därför anses som strategiskt viktigt steg för oppositionen.
Grupp 8:
Anna Jägnefält
David Liljeros
Niklas Ruberg
Stefan Strömberg
Referenser
Palm, Lars. (2006). Kommunikationsplanering –En handbok på vetenskaplig grund. Lund: Studentlitteratur.
Sahlin mfl. ”Vi tänker driva på nedrustningen”. Brännpunkt, Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3564397.svd
Det är uppenbart för läsaren att artikeln kopplas till nedrustningskonferensen då Barack Obamas tal redan nämns i första satsen. Man bör också uppmärksamma att det i dagarna är ett år till nästa val vilket skulle kunna avslöja en strategi som visar att oppositionen står enade inför valupptakten.
En stort svårighet för oppositionen har varit Alliansens tydliga sammanhållning. Ett led i att försöka visa en stark enighet kan vara denna typ av utspel, själva sakfrågan – i detta fall nedrustning – kan därför vara sekundär. Samtidigt kan man ana att artikeln vill återta utrikespolitiken som är en gammal paradhäst hos vänsterpartierna och möjligtvis känna av huruvida detta intresserar väljare överhuvudtaget. Man kan dock ställa sig frågan varför den publiceras i den ledande borgerliga tidningen, Svd. Möjligtvis kanske man vill fånga in nya väljare men detta känns ändå inte särskilt troligt. Förvisso sprids en debattartikel numera på helt andra sätt genom bloggar och Twingly men samtidigt känns inte detta som en primär målgrupp utan snarare sekundär. Således är det svårt att ringa in en primär målgrupp, men vi tror att oppositionen vill visa för de väljare som kanske inte är helt ”frälsta” liberaler (ambivalenta väljare) att de ”faktiskt” är ett handlingskraftigt alternativ att räkna med, och därmed tvätta bort den förlamade och tråkiga stämpel som vänstern kan tyckas tillskrivas i den mediala diskursen. Att försöka identifiera en sekundär målgrupp som till exempel ”övriga väljare” känns i sammanhanget något ansträngt och diffust.
Huruvida den rödgröna oppositionen har en gemensam valstrategisk grupp är svårt att veta men troligen har respektive partistrateger satt sig ner och tillsammans utarbetat detta gemensamma uttalande. Att någon intresseorganisation skulle ligga bakom artikeln ser vi inte som särskild troligt då den snarare skvallrar om nästa års valupptakt än vad den ser till sakfrågan i sig.
På flera punkter associerar man till ”goda” förebilder i sin retorik. Barack Obama nämns som sagt redan i allra första början men även Eric Blix och Anna Lindh berörs som nedrustningsivrare. I en intressant passus berör man även Carl Bildts bloggande som man menar har en liknande inriktning som artikelförfattarna men som tycks vara bunden av sin uppdragsgivare – regeringen och dess politik. Samtidigt som man verkar vilja beröra Carl Bildts goda vilja i nedrustnings diskonfirmerar man hans raljerande över Norges ställning mot klustervapen som ett slags ställningstagande mot Carl Bildts och Alliansens politik.
Vidare använder man klassisk skrämselpropaganda när man tar upp den överhängande risken att kärnvapen sprids och utvecklas i mindre ”välvilliga” stater såsom Nordkorea och Iran. Skräckscenariot och har inte en tydlig framtoning utan är väl inbäddad i texten, kanske på grund av att just denna typ av argumentation inte är riktig acceptabel i Sverige (Palm, 2006).
Överlag känns artikeln som om man prövar sig fram inför kommande valupptakt och att sakfrågan om nedrustning är en förevändning för att visa upp sig som enade och samstämmiga. Kanske att just nedrustning blev föremål för ett överensstämmande ämne kan bero på att fredsrörelsen har starka kopplingar till den klassiska vänsterpolitiken. Oppositionen ses ofta i medier som splittrad, men lyfter här fram en fråga som de är klart överens i. Artikeln kan därför anses som strategiskt viktigt steg för oppositionen.
Grupp 8:
Anna Jägnefält
David Liljeros
Niklas Ruberg
Stefan Strömberg
Referenser
Palm, Lars. (2006). Kommunikationsplanering –En handbok på vetenskaplig grund. Lund: Studentlitteratur.
Sahlin mfl. ”Vi tänker driva på nedrustningen”. Brännpunkt, Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3564397.svd
torsdag 24 september 2009
”SCB underskattar tjänstesektorn” 23/9
Svenska Dagbladet, 23-09-09
I artikeln presenteras kritik mot Statistiska Centralbyråns (SCB) sätt att mäta Sveriges ekonomiska statistik. Harald Edquist och Henrik Jordahl menar att SCB underskattar tjänstesektorn i statistiken och är alltför inriktade på tillverkningsindustrin, medan immateriella investeringar, till exempel tjänster, inte tas med som investeringar utan som löpande kostnader i den officiella statistiken.
Detta leder till en felaktig och negativ bild av tjänstesektorn. Omkring hälften av alla investeringar i näringslivet är immateriella, detta gör att det inte längre går att se tillverkningsindustrin som kärnan i ekonomin som helhet.
Debattartikeln utkommer (23/9-09) med anledning av att Institutet för Näringslivsforskning (IFN) släpper en forskningsrapport idag. Med denna debattartikel vill författarna att SCB skall börja mäta, enligt dem, rätt. Det vill säga ge en rättvis bild av tjänstesektorn. Konsekvenserna av SCB:s sätt att mäta leder till att, till exempel, Svensk Näringsliv kritiserar att Sverige felaktigt halkar efter på BNP och att Sveriges investeringar minskar. Harald Edqvist och Henrik Jordahl menar också att statistiken riskerar att bli irrelevant som beslutsunderlag för ekonomisk politik. Detta kan, enligt Edqvist och Jordahl, leda till att statliga stödåtgärder delas ut på felaktiga grunder. I artikeln tar de upp att regeringen avsätter 28 miljarder till den inhemska fordonsindustrin, men att ny forskning har visat att tjänster har varit avsevärt viktigare för den svenska ekonomiska utveckling än vad som visar sig i den officiella statistiken. IFNs rapport redovisar att nästan 50 procent av arbetsproduktivitetstillväxten i det svenska näringslivet 1995-2004 utgjordes av investeringar i immateriella tillgångar.
De som författarna först och främst vill nå ut till med denna artikel är SCB, och de som ligger bakom den ekonomiska statistiken i Sverige, Ekonomistyrningsverket (ESV). Andra grupper som de kan tänkas vilja nå ut till är allmänheten, eller opinionsledare som är insatta i just det här forskningsämnet. Även folk som jobbar inom näringslivet i Sverige måste ses som en eventuell målgrupp. Men att på så sätt, genom den allmänna opinionen påverka beslutsfattarna. I det här fallet Statistiska Centralbyrån och Ekonomistyrningsverket. (Larsson, 2005, Palm, 2006)
Vem det är som står bakom artikeln är väldigt tydligt uttalat, Harald Edqvist är ekonomiskt doktor i ekonomisk historia och är sedan 2008 verksam vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN). Henrik Jordahl jobbar även han inom IFN, som docent och programchef för forskningsprogrammet Tjänstesektorn inom IFN. IFN är ett oberoende forskningsinstitut med mål om att bedriva forskning som rör näringslivet i och utanför Sverige. (www.ifn.se 1) IFN finansieras först och främst av Svenskt Näringsliv, hälften av deras medel kommer från Svenskt Näringsliv. Vid sidan av de femtio procenten tillkommer forskningsbidrag från privata stiftelser och andra institutioner. Alla som har vinning av forskning kring näringslivet i Sverige. (www.ifn.se 2) Det går inte att hitta några outtalade eller dolda budskap i artikeln då den är väldigt rak i sin argumentation. Harald Edqvist och Henrik Jordahl försöker övertyga den som läser artikeln att Statistiska Centralbyråns sätt att mäta den ekonomiska situationen i Sverige är felaktig, och genom deras forskning försöka visa på att den bör ändras.
Källor Litteratur Larsson, Larsåke (2005): Opinionsmakarna. Studentlitteratur.
Palm, Lars (2006): Kommunikationsplanering. Studentlitteratur.
Internet www.ifn.se
1. http://www.ifn.se/web/Ledningsgrupp_och_administration.aspx
2. http://www.ifn.se/web/Finansiarer.aspx
I artikeln presenteras kritik mot Statistiska Centralbyråns (SCB) sätt att mäta Sveriges ekonomiska statistik. Harald Edquist och Henrik Jordahl menar att SCB underskattar tjänstesektorn i statistiken och är alltför inriktade på tillverkningsindustrin, medan immateriella investeringar, till exempel tjänster, inte tas med som investeringar utan som löpande kostnader i den officiella statistiken.
Detta leder till en felaktig och negativ bild av tjänstesektorn. Omkring hälften av alla investeringar i näringslivet är immateriella, detta gör att det inte längre går att se tillverkningsindustrin som kärnan i ekonomin som helhet.
Debattartikeln utkommer (23/9-09) med anledning av att Institutet för Näringslivsforskning (IFN) släpper en forskningsrapport idag. Med denna debattartikel vill författarna att SCB skall börja mäta, enligt dem, rätt. Det vill säga ge en rättvis bild av tjänstesektorn. Konsekvenserna av SCB:s sätt att mäta leder till att, till exempel, Svensk Näringsliv kritiserar att Sverige felaktigt halkar efter på BNP och att Sveriges investeringar minskar. Harald Edqvist och Henrik Jordahl menar också att statistiken riskerar att bli irrelevant som beslutsunderlag för ekonomisk politik. Detta kan, enligt Edqvist och Jordahl, leda till att statliga stödåtgärder delas ut på felaktiga grunder. I artikeln tar de upp att regeringen avsätter 28 miljarder till den inhemska fordonsindustrin, men att ny forskning har visat att tjänster har varit avsevärt viktigare för den svenska ekonomiska utveckling än vad som visar sig i den officiella statistiken. IFNs rapport redovisar att nästan 50 procent av arbetsproduktivitetstillväxten i det svenska näringslivet 1995-2004 utgjordes av investeringar i immateriella tillgångar.
De som författarna först och främst vill nå ut till med denna artikel är SCB, och de som ligger bakom den ekonomiska statistiken i Sverige, Ekonomistyrningsverket (ESV). Andra grupper som de kan tänkas vilja nå ut till är allmänheten, eller opinionsledare som är insatta i just det här forskningsämnet. Även folk som jobbar inom näringslivet i Sverige måste ses som en eventuell målgrupp. Men att på så sätt, genom den allmänna opinionen påverka beslutsfattarna. I det här fallet Statistiska Centralbyrån och Ekonomistyrningsverket. (Larsson, 2005, Palm, 2006)
Vem det är som står bakom artikeln är väldigt tydligt uttalat, Harald Edqvist är ekonomiskt doktor i ekonomisk historia och är sedan 2008 verksam vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN). Henrik Jordahl jobbar även han inom IFN, som docent och programchef för forskningsprogrammet Tjänstesektorn inom IFN. IFN är ett oberoende forskningsinstitut med mål om att bedriva forskning som rör näringslivet i och utanför Sverige. (www.ifn.se 1) IFN finansieras först och främst av Svenskt Näringsliv, hälften av deras medel kommer från Svenskt Näringsliv. Vid sidan av de femtio procenten tillkommer forskningsbidrag från privata stiftelser och andra institutioner. Alla som har vinning av forskning kring näringslivet i Sverige. (www.ifn.se 2) Det går inte att hitta några outtalade eller dolda budskap i artikeln då den är väldigt rak i sin argumentation. Harald Edqvist och Henrik Jordahl försöker övertyga den som läser artikeln att Statistiska Centralbyråns sätt att mäta den ekonomiska situationen i Sverige är felaktig, och genom deras forskning försöka visa på att den bör ändras.
Källor Litteratur Larsson, Larsåke (2005): Opinionsmakarna. Studentlitteratur.
Palm, Lars (2006): Kommunikationsplanering. Studentlitteratur.
Internet www.ifn.se
1. http://www.ifn.se/web/Ledningsgrupp_och_administration.aspx
2. http://www.ifn.se/web/Finansiarer.aspx
tisdag 22 september 2009
”Besparingar tar död på skärgården”. 22/9
Göteborgsposten 2009-09-22: ”
(http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=518794)
I artikeln presenteras en vädjan till kommunstyrelsen i Göteborg att satsa mer pengar på förskolor och skolor i Göteborgs Södra skärgård i syfte att bevara åretruntboende på öarna. Bakom artikeln står Marianne Bergman, kommunfullmäktigeledamot (KD), Jan Kjellberg, vice ordförande SDN Södra skärgården, (KD), samt en rad föräldrar i Göteborgs Södra skärgård. För att hålla skärgården levande och erbjuda ett långsiktigt åretruntboende efterfrågar de tre saker. Att södra skärgården ska ha möjligheten att behålla sina förskolor och skolor, att det ska byggas fler bostäder till rimliga priser och att kommunikationerna mellan öarna ska bli bättre.
Bakgrunden till varför artikeln publicerats just idag kan tänkas vara att regeringen igår (2009-09-21) presenterade ett budgettillskott till Göteborgs kommun på 400 miljoner kronor för välfärdssatsningar. Man vill således att en del av dessa pengar ska gå till stadsdelsnämnden Södra Skärgården. Artikeln kan också ses som en del av ett långsiktigt kampanjarbete för KD inför nästa års riksdagsval genom att öka deras popularitet och synlighet. I sin budgetproposition för 2010 har KD ledordet ”Den barnvänliga staden” som anspelar på en familjevänligare politik (internet nr 1). Just barnvänligheten är ett huvudtema i artikeln.
Genom att väcka allmänhetens intresse, däribland barnfamiljer på och utanför öarna, hoppas författarna kunna väcka debatt och intresse kring frågan och därigenom påverka beslutsfattare som kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S). Bland de bofasta finns ju uppenbart intresse att hålla öarna vid liv men man hoppas även att Göteborgare ska vilja värna om bevarandet av en levande skärgårdskultur. Man kan anta att författarna är väl införstådda med den metod som bygger på att påverka politikerna genom den allmänna opinionen. Ett bra sätt att göra detta på är genom debattartiklar (Larsson, 2005, Palm 2006).
Det som på ytan framställs som ett barnperspektiv i artikeln ser något annorlunda ut vid djupare granskning. Vi ställde oss frågan om hur författarna är kopplade till varandra. Förutom att två av dem är politiskt aktiva i KD fann vi tre gemensamma nämnare som kan vara av värde; föräldrarollen, lokalt företagande samt medverkan i lokala vägföreningar. Att föräldrar undertecknar spelar på familjevärderingar. Men något som gynnar det lokala företagandet står också i centrum. Flertalet av föräldrarna jobbar på lokalt registrerade företag som bland annat Donsö Byggservice, Donsöbaserade Tärntank Ship Management och Fritz Trädgårdsanläggningar AB (Internet nr 2). Det ligger både i de anställdas intresse att infrastrukturen mellan öarna förbättras (för att kunna ta sig till och från jobbet) men också i företagens vinstintresse. Ett flertal är med i antingen Styrsö eller Donsö vägförening som bland annat verkar för en bättre infrastruktur mellan öarna, men de verkar också för en förbättrad trafikmiljö som påverkar trivseln för familjer (internet nr 3 & 4). En av medlemmarna i vägföreningen är kommunfullmäktige Bergman som tidigare i år fått avslag på en motion om utredning av fler fasta förbindelser mellan öarna (Internet nr 5).
Sammanfattningsvis kan sägas att olika intressen ligger till grund för denna debattartikel. Bland dessa återfinns både privata och politiska skäl men man kan också tänka sig att vinstdrivande företag har ett finger med i spelet.
Malin Nilsson, Sofia Olsson & Amela Moric.
Källor
Litteratur
Larsson, Larsåke (2005): Opinionsmakarna. Studentlitteratur.
Palm, Lars (2006): Kommunikationsplanering. Studentlitteratur.
Internet
1. http://www.goteborg.se/wps/wcm/connect/?MOD=PDMProxy&TYPE=personalization&ID=NONE&KEY=NONE&LIBRARY=%2FcontentRoot%2Ficm%3Alibraries[19]&FOLDER=%2FPolitikOrganisation%2FEkonomi%2F&DOC_NAME=%2FcontentRoot%2Ficm%3Alibraries[19]%2FPolitikOrganisation%2FEkonomi%2FBudget_2010_KD.pdf&VERSION_NAME=NONE&VERSION_DATE=NONE&IGNORE_CACHE=false&CONVERT=NONE&MUST_CONVERT=false
2. www.allabolag.se
3. www.styrso.nu/vagforening
4. http://donsovagforening.se
5. http://www5.goteborg.se/prod/Intraservice/Namndhandlingar/SamrumPortal.nsf/08CDDE9401EE8278C12575C90033ABD8/$File/KF_Handling_2009_nr_101.pdf?OpenElement.
(http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=518794)
I artikeln presenteras en vädjan till kommunstyrelsen i Göteborg att satsa mer pengar på förskolor och skolor i Göteborgs Södra skärgård i syfte att bevara åretruntboende på öarna. Bakom artikeln står Marianne Bergman, kommunfullmäktigeledamot (KD), Jan Kjellberg, vice ordförande SDN Södra skärgården, (KD), samt en rad föräldrar i Göteborgs Södra skärgård. För att hålla skärgården levande och erbjuda ett långsiktigt åretruntboende efterfrågar de tre saker. Att södra skärgården ska ha möjligheten att behålla sina förskolor och skolor, att det ska byggas fler bostäder till rimliga priser och att kommunikationerna mellan öarna ska bli bättre.
Bakgrunden till varför artikeln publicerats just idag kan tänkas vara att regeringen igår (2009-09-21) presenterade ett budgettillskott till Göteborgs kommun på 400 miljoner kronor för välfärdssatsningar. Man vill således att en del av dessa pengar ska gå till stadsdelsnämnden Södra Skärgården. Artikeln kan också ses som en del av ett långsiktigt kampanjarbete för KD inför nästa års riksdagsval genom att öka deras popularitet och synlighet. I sin budgetproposition för 2010 har KD ledordet ”Den barnvänliga staden” som anspelar på en familjevänligare politik (internet nr 1). Just barnvänligheten är ett huvudtema i artikeln.
Genom att väcka allmänhetens intresse, däribland barnfamiljer på och utanför öarna, hoppas författarna kunna väcka debatt och intresse kring frågan och därigenom påverka beslutsfattare som kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S). Bland de bofasta finns ju uppenbart intresse att hålla öarna vid liv men man hoppas även att Göteborgare ska vilja värna om bevarandet av en levande skärgårdskultur. Man kan anta att författarna är väl införstådda med den metod som bygger på att påverka politikerna genom den allmänna opinionen. Ett bra sätt att göra detta på är genom debattartiklar (Larsson, 2005, Palm 2006).
Det som på ytan framställs som ett barnperspektiv i artikeln ser något annorlunda ut vid djupare granskning. Vi ställde oss frågan om hur författarna är kopplade till varandra. Förutom att två av dem är politiskt aktiva i KD fann vi tre gemensamma nämnare som kan vara av värde; föräldrarollen, lokalt företagande samt medverkan i lokala vägföreningar. Att föräldrar undertecknar spelar på familjevärderingar. Men något som gynnar det lokala företagandet står också i centrum. Flertalet av föräldrarna jobbar på lokalt registrerade företag som bland annat Donsö Byggservice, Donsöbaserade Tärntank Ship Management och Fritz Trädgårdsanläggningar AB (Internet nr 2). Det ligger både i de anställdas intresse att infrastrukturen mellan öarna förbättras (för att kunna ta sig till och från jobbet) men också i företagens vinstintresse. Ett flertal är med i antingen Styrsö eller Donsö vägförening som bland annat verkar för en bättre infrastruktur mellan öarna, men de verkar också för en förbättrad trafikmiljö som påverkar trivseln för familjer (internet nr 3 & 4). En av medlemmarna i vägföreningen är kommunfullmäktige Bergman som tidigare i år fått avslag på en motion om utredning av fler fasta förbindelser mellan öarna (Internet nr 5).
Sammanfattningsvis kan sägas att olika intressen ligger till grund för denna debattartikel. Bland dessa återfinns både privata och politiska skäl men man kan också tänka sig att vinstdrivande företag har ett finger med i spelet.
Malin Nilsson, Sofia Olsson & Amela Moric.
Källor
Litteratur
Larsson, Larsåke (2005): Opinionsmakarna. Studentlitteratur.
Palm, Lars (2006): Kommunikationsplanering. Studentlitteratur.
Internet
1. http://www.goteborg.se/wps/wcm/connect/?MOD=PDMProxy&TYPE=personalization&ID=NONE&KEY=NONE&LIBRARY=%2FcontentRoot%2Ficm%3Alibraries[19]&FOLDER=%2FPolitikOrganisation%2FEkonomi%2F&DOC_NAME=%2FcontentRoot%2Ficm%3Alibraries[19]%2FPolitikOrganisation%2FEkonomi%2FBudget_2010_KD.pdf&VERSION_NAME=NONE&VERSION_DATE=NONE&IGNORE_CACHE=false&CONVERT=NONE&MUST_CONVERT=false
2. www.allabolag.se
3. www.styrso.nu/vagforening
4. http://donsovagforening.se
5. http://www5.goteborg.se/prod/Intraservice/Namndhandlingar/SamrumPortal.nsf/08CDDE9401EE8278C12575C90033ABD8/$File/KF_Handling_2009_nr_101.pdf?OpenElement.
måndag 21 september 2009
vi måste få konkreta besked om klimatinsatser 21/9
Idag, den 21 september, publicerade Göteborgs-Posten debattartikeln Vi måste få konkreta besked om klimatinsatser, undertecknad av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. I artikeln uttrycker Barroso en stor oro inför de kommande förhandlingarna i klimatfrågan – en fråga som enligt honom nu står och stampar – och menar att risken är stor att det förväntade klimatavtalet i Köpenhamn går i stöpet. Att artikeln publiceras just nu beror troligen på att världens högsta ledare möts i New York respektive Pittsburgh i veckan (39) för att diskutera finansieringen av minskade utsläpp, inför den stora klimatkonferensen i Köpenhamn i december. I artikeln lägger Barroso fram ett antal förslag till hur man inför dessa förhandlingar kan komma närmare varandra i frågan. Han eftersträvar att alla industriländer tydligt ska redogöra för sina planer för att minska utsläppen och exemplifierar med hur EU uttalat är beredd att minska sitt utsläpp med 10 procent mer än vad man tidigare sagt – förutsatt att övriga parter gör jämförbara insatser. Barroso vill även att industriländerna accepterar att alla måste bidra till finansieringen av utvecklingsländernas begränsnings- och anpassningsåtgärder, samtidigt som utvecklingsländerna å sin sida tydligt måste visa vad de är beredda att göra för att minska utsläppen. Artikeln riktar sig primärt till de beslutsfattare och makthavare som är delaktiga i klimatpolitiken. Sekundärt kan man tänka att Barroso väljer att publicera den just i en svensk tidning som Göteborgs-Posten eftersom Sverige innehar ordförandeskapet i EU detta halvår och därmed är ett ”strategiskt korrekt” forum. Bakom debattartikeln står – som sagt – EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, som så sent som i förra veckan blev omvald för ytterligare fem år på posten. Därmed behåller han sin makt över EU:s 500 miljoner invånare i 27 länder. Av 718 närvarande ledamöter röstade 382 för Barroso, 219 mot och 117 lade ned sina röster.
Barroso är i grunden advokat och liberalkonservativ socialdemokrat. Han har bland annat kritiserats för att vara en ”gående kompromiss” som är alltför benägen att följa de stora EU-medlemmarnas vilja (M. Björklund, DN) och sägs också ha reagerat för långsamt på den ekonomiska krisen så väl som på de hotande klimatförändringarna.
Att nu aktivt gripa in i klimatfrågan, som Barroso gör i denna debattartikel, kan ses som en strategi för att möta kritiken som tidigare riktats mot honom. Han visar omvärlden att Europa tar klimatfrågan på allvar och att EU vill gå i bräschen för detta. Inte minst känns detta resonemang sannolikt mot bakgrund av det rådande läget i USA, där ”chansen för ett nytt klimatavtal i Köpenhamn minskar avsevärt när president Obama inte har ett kongressmandat i ryggen” (L. Pehrson, DN). Mellan raderna kan man alltså betrakta debattartikeln som ett sätt för Barroso, i egenskap av EU-kommissionens ordförande, att framträda som en stark och drivande ledare i frågan, samtidigt som man sätter press på USA och framhåller EU:s betydelse som aktör på maktens spelplan.
Johanna F, Veronica N och Susanna Å
Källor:
Göteborgs-Posten 21 september 2009
Dagens Nyheter 21 september 2009
Barroso är i grunden advokat och liberalkonservativ socialdemokrat. Han har bland annat kritiserats för att vara en ”gående kompromiss” som är alltför benägen att följa de stora EU-medlemmarnas vilja (M. Björklund, DN) och sägs också ha reagerat för långsamt på den ekonomiska krisen så väl som på de hotande klimatförändringarna.
Att nu aktivt gripa in i klimatfrågan, som Barroso gör i denna debattartikel, kan ses som en strategi för att möta kritiken som tidigare riktats mot honom. Han visar omvärlden att Europa tar klimatfrågan på allvar och att EU vill gå i bräschen för detta. Inte minst känns detta resonemang sannolikt mot bakgrund av det rådande läget i USA, där ”chansen för ett nytt klimatavtal i Köpenhamn minskar avsevärt när president Obama inte har ett kongressmandat i ryggen” (L. Pehrson, DN). Mellan raderna kan man alltså betrakta debattartikeln som ett sätt för Barroso, i egenskap av EU-kommissionens ordförande, att framträda som en stark och drivande ledare i frågan, samtidigt som man sätter press på USA och framhåller EU:s betydelse som aktör på maktens spelplan.
Johanna F, Veronica N och Susanna Å
Källor:
Göteborgs-Posten 21 september 2009
Dagens Nyheter 21 september 2009
torsdag 17 september 2009
”350 kr mer i månaden för studenterna nästa år” 14/9
Granskning av debattartikel i Dagens Nyheter 20009-09-14
http://www.dn.se/opinion/debatt/350-kr-mer-i-manaden-for-studenterna-nasta-ar-1.951727
Att debattartikeln kommer upp nu ser vi som Allianspartiernas sätt att förbereda sig för nästa års val. Antalet studenter har ökat väsentligt på grund av lågkonjunkturen och alliansregeringen är måna om att värva studenternas röster. Samtidigt är det en del av regeringens budskap till Sverige att det skall löna sig att arbeta och att utbildning skall löna sig.
Regeringen vill se att de många ungdomar som nyss lämnat eller skall lämna gymnasiet hellre utbildar sig än att de uppbär socialbidrag. Jan Björklund och Tobias Krantz vill att regeringen skall framstå som generösa och rättvisa när skriver att ”det är en fråga om att ge alla människor, oavsett social och ekonomisk bakgrund, likvärdiga chanser att genom egen ansträngning förverkliga sina ambitioner”. Det är alltså inte tjockleken på den egna eller föräldrarnas plånbok som skall avgöra om man skall kunna utbilda sig. Det som inte syns så tydligt i artikeln är regeringens strategi att förmå fler att utbilda sig tidigare i livet, det vill säga att korta ner tiden från studenten till avslutandet av universitetsstidierna. Denna startegi har man under de senaste åren verkat för bland annat genom nya betygssystem som gynnar ”färska” studenter snarare än de som arbetat ett tag efter studenten.
Den uppenbara primära målgruppen anser vi att studenterna är men även nyutexaminerade gymnasieelever och arbetssökande eftersom dessa kan lockas att börja studera snarare än att leva på osäkra deltidstjänster och bidrag. Den nya reformens höjda fribelopp för inkomster möjliggör för fler att kombinera studier med jobb. Sekundära målgruppen ser vi att nära anhöriga till de som studerar eller funderar på att studera är, vilket även Palm beskriver i Kommunikationsplanering genom att man personligen blir berörd av frågan. Även de som i största allmänhet önskar se att fler människor satsar på en ökad kompetens, till näringslivsföreträdare kan utgöra sekundär målgrupp.
Framförallt står Folkpartiet bakom artikeln genom att utbildningsminister Jan Björklund och högskole- och forskningsminister Tobias Krantz skriver under den men de talar för hela allianspartigruppen som regeringen består av. Den retoriska strategin består bland annat av olika upprepningar. Man hävdar att ”Sverige har ett av världens mest generösa studiestöd” två gånger och regeringen och alliansregeringen omnämns åtta gånger. Ett annat intressant grepp är att man använder sig av det hävdvunna socialdemokratiska begreppet ”rättvisa” som ett argument för att stärka studenternas ekonomi liksom att plånboken inte skall kunna avgöra ifall man kan välja att studera eller inte studera. Man använder också en rad faktaunderlag och siffror för att bygga upp sin trovärdighet, till exempel nämns en rapport som publicerats av den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD.
Sammanfattningsvis tycker vi att artikeln både är otydlig vad avser de ekonomiska beräkningarna av påslaget till studenterna och hur kostnaden skall fianasieras. Vi är också kritiska till att man kallar detta debattartikel när det mest liknar en utökad pressrelease från regeringen. Vi kan inte se någon debatt när endast en part för fram sitt förslag utan tydlig motpart.
http://www.dn.se/opinion/debatt/350-kr-mer-i-manaden-for-studenterna-nasta-ar-1.951727
Att debattartikeln kommer upp nu ser vi som Allianspartiernas sätt att förbereda sig för nästa års val. Antalet studenter har ökat väsentligt på grund av lågkonjunkturen och alliansregeringen är måna om att värva studenternas röster. Samtidigt är det en del av regeringens budskap till Sverige att det skall löna sig att arbeta och att utbildning skall löna sig.
Regeringen vill se att de många ungdomar som nyss lämnat eller skall lämna gymnasiet hellre utbildar sig än att de uppbär socialbidrag. Jan Björklund och Tobias Krantz vill att regeringen skall framstå som generösa och rättvisa när skriver att ”det är en fråga om att ge alla människor, oavsett social och ekonomisk bakgrund, likvärdiga chanser att genom egen ansträngning förverkliga sina ambitioner”. Det är alltså inte tjockleken på den egna eller föräldrarnas plånbok som skall avgöra om man skall kunna utbilda sig. Det som inte syns så tydligt i artikeln är regeringens strategi att förmå fler att utbilda sig tidigare i livet, det vill säga att korta ner tiden från studenten till avslutandet av universitetsstidierna. Denna startegi har man under de senaste åren verkat för bland annat genom nya betygssystem som gynnar ”färska” studenter snarare än de som arbetat ett tag efter studenten.
Den uppenbara primära målgruppen anser vi att studenterna är men även nyutexaminerade gymnasieelever och arbetssökande eftersom dessa kan lockas att börja studera snarare än att leva på osäkra deltidstjänster och bidrag. Den nya reformens höjda fribelopp för inkomster möjliggör för fler att kombinera studier med jobb. Sekundära målgruppen ser vi att nära anhöriga till de som studerar eller funderar på att studera är, vilket även Palm beskriver i Kommunikationsplanering genom att man personligen blir berörd av frågan. Även de som i största allmänhet önskar se att fler människor satsar på en ökad kompetens, till näringslivsföreträdare kan utgöra sekundär målgrupp.
Framförallt står Folkpartiet bakom artikeln genom att utbildningsminister Jan Björklund och högskole- och forskningsminister Tobias Krantz skriver under den men de talar för hela allianspartigruppen som regeringen består av. Den retoriska strategin består bland annat av olika upprepningar. Man hävdar att ”Sverige har ett av världens mest generösa studiestöd” två gånger och regeringen och alliansregeringen omnämns åtta gånger. Ett annat intressant grepp är att man använder sig av det hävdvunna socialdemokratiska begreppet ”rättvisa” som ett argument för att stärka studenternas ekonomi liksom att plånboken inte skall kunna avgöra ifall man kan välja att studera eller inte studera. Man använder också en rad faktaunderlag och siffror för att bygga upp sin trovärdighet, till exempel nämns en rapport som publicerats av den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD.
Sammanfattningsvis tycker vi att artikeln både är otydlig vad avser de ekonomiska beräkningarna av påslaget till studenterna och hur kostnaden skall fianasieras. Vi är också kritiska till att man kallar detta debattartikel när det mest liknar en utökad pressrelease från regeringen. Vi kan inte se någon debatt när endast en part för fram sitt förslag utan tydlig motpart.
” Kapital till växande företag ger nya arbeten”-Granskning av debattartikel 17/9
I debattartikeln ”Kapital till växande företag ger nya arbeten” i Svenska Dagbladet 17/9-09, kritiserar Marie Reinius, VD för Svenska Riskkapitalföreningen, de svenska beslutsfattarnas inställning och beslut till möjligheter att utveckla tillväxtföretag. Hon uppmanar den svenska alliansregeringen att skjuta till kapital för att ” åter få upp ångan i det svenska entreprenörslokomotivet och därmed skapa förutsättningar för nya arbetstillfällen”.
Att den här debattartikeln dyker upp nu är inte så konstigt. Marie Reinius är VD för Svenska Riskkapitalföreningen, en förening som i dagarna släpper sin halvårsrapport som beskriver den aktuella situationen för riskkapitalbranschen. Enligt Reinius är det ingen munter läsning. I debattartikeln hänvisar hon till halvårsrapporten som beskriver hur läget är akut för många av venture capital-bolagen, de bolag som gör stora investeringar både i form av eget kapital och i arbetad tid för att satsa på unga tillväxtföretag. Det saknas kapital att göra investeringar, särskilt inom företagens tillväxtfaser. Följden av detta kan enligt Reinius bli minskade arbetstillfällen och entreprenörsanda.
Den dystra rapporten ger Reinius och Svenska Riskkapitalföreningen en möjlighet att påvisa de problem som finns inom riskkapitalbranschen och en möjlighet för dem att få fram de budskap och idéer de företräder. Svenska Riskkapitalföreningen är en ”obunden, ideell intresseförening för företag och personer som är aktiva i den svenska riskkapitalbranschen” och till föreningens huvudfrågor och mål hör ” att aktivt verka för bättre förutsättningar för privata investerare och entreprenörer.”. Detta uppnår man genom att ” vara aktiva i utredningar som rör riskkapitalbranschen, att bidra med remissyttranden vid nya lagförslag och regler, genom möten med politiker och genom opinionsbildning.”.
I artikeln beskriver Reinius hur grannländerna Norge och Danmark varit i samma sits som Sverige vad gäller riskkapitalbranschen. Men i dessa länder har staten gått in med pengar för att säkerställa att viktiga investeringar i bolag, i tillväxtfaserna inte dör ut. Och det uttalade målet med artikeln är att få alliansregeringen att göra samma sak som sina nordiska grannar, dvs. att investera pengar i riskkapitalindustrin. Således kan man säga att den primära målgruppen i artikeln är alliansregeringen. Men det finns även en sekundär målgrupp som skulle kunna vara de medlemmar som föreningen företräder, men också entreprenörer och människor som går i tankarna att starta företag. Föreningen måste visa för sina medlemmar, men också andra aktörer, att man försöker förbättra riskkapitalbranschen och de andra marknader som frågan berör. Föreningen representerar alltså flera intressen. Både riskkapitalföretagen, men också de företag som är i direkt behov av kapital.
Den retoriska strategin i artikeln varierar. Artikelförfattaren börjar med att beskriva hur situationen i dagsläget ser ut i riskkapitalbranschen. Hon visar på hur mycket den betyder för företag och entreprenörer och exemplifierar med olika negativa följder det kan få om inte staten väljer att investera. Denna budskapsstrategi skulle man kunna beskriva som konsekvensbeskrivning, dvs. vad som skulle kunna hända om man inte följer kommunikatörens råd (Palm, 2006:61). Avslutningsvis använder sig Reinius av en slags HUR-information, dvs. information hur man undviker de negativa effekter hon tidigare beskrivit. I det här fallet, en investering av regering i riskkapitalbranschen (Palm, 2006:68).
Litteratur
Palm, Lars (2006): Kommunikationsplanering. En handbok på vetenskaplig grund. Lund: Studentlitteratur.
Internet
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3533585.svd
http://www.svca.se/home/index.asp?sid=337&mid=1
Artikel granskad av Erik Mattsson och Johan Strandberg
Att den här debattartikeln dyker upp nu är inte så konstigt. Marie Reinius är VD för Svenska Riskkapitalföreningen, en förening som i dagarna släpper sin halvårsrapport som beskriver den aktuella situationen för riskkapitalbranschen. Enligt Reinius är det ingen munter läsning. I debattartikeln hänvisar hon till halvårsrapporten som beskriver hur läget är akut för många av venture capital-bolagen, de bolag som gör stora investeringar både i form av eget kapital och i arbetad tid för att satsa på unga tillväxtföretag. Det saknas kapital att göra investeringar, särskilt inom företagens tillväxtfaser. Följden av detta kan enligt Reinius bli minskade arbetstillfällen och entreprenörsanda.
Den dystra rapporten ger Reinius och Svenska Riskkapitalföreningen en möjlighet att påvisa de problem som finns inom riskkapitalbranschen och en möjlighet för dem att få fram de budskap och idéer de företräder. Svenska Riskkapitalföreningen är en ”obunden, ideell intresseförening för företag och personer som är aktiva i den svenska riskkapitalbranschen” och till föreningens huvudfrågor och mål hör ” att aktivt verka för bättre förutsättningar för privata investerare och entreprenörer.”. Detta uppnår man genom att ” vara aktiva i utredningar som rör riskkapitalbranschen, att bidra med remissyttranden vid nya lagförslag och regler, genom möten med politiker och genom opinionsbildning.”.
I artikeln beskriver Reinius hur grannländerna Norge och Danmark varit i samma sits som Sverige vad gäller riskkapitalbranschen. Men i dessa länder har staten gått in med pengar för att säkerställa att viktiga investeringar i bolag, i tillväxtfaserna inte dör ut. Och det uttalade målet med artikeln är att få alliansregeringen att göra samma sak som sina nordiska grannar, dvs. att investera pengar i riskkapitalindustrin. Således kan man säga att den primära målgruppen i artikeln är alliansregeringen. Men det finns även en sekundär målgrupp som skulle kunna vara de medlemmar som föreningen företräder, men också entreprenörer och människor som går i tankarna att starta företag. Föreningen måste visa för sina medlemmar, men också andra aktörer, att man försöker förbättra riskkapitalbranschen och de andra marknader som frågan berör. Föreningen representerar alltså flera intressen. Både riskkapitalföretagen, men också de företag som är i direkt behov av kapital.
Den retoriska strategin i artikeln varierar. Artikelförfattaren börjar med att beskriva hur situationen i dagsläget ser ut i riskkapitalbranschen. Hon visar på hur mycket den betyder för företag och entreprenörer och exemplifierar med olika negativa följder det kan få om inte staten väljer att investera. Denna budskapsstrategi skulle man kunna beskriva som konsekvensbeskrivning, dvs. vad som skulle kunna hända om man inte följer kommunikatörens råd (Palm, 2006:61). Avslutningsvis använder sig Reinius av en slags HUR-information, dvs. information hur man undviker de negativa effekter hon tidigare beskrivit. I det här fallet, en investering av regering i riskkapitalbranschen (Palm, 2006:68).
Litteratur
Palm, Lars (2006): Kommunikationsplanering. En handbok på vetenskaplig grund. Lund: Studentlitteratur.
Internet
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3533585.svd
http://www.svca.se/home/index.asp?sid=337&mid=1
Artikel granskad av Erik Mattsson och Johan Strandberg
onsdag 16 september 2009
”Historisk uppgörelse ger samerna större inflytande”
Analys av debattartikeln
”Historisk uppgörelse ger samerna större inflytande”
Publicerad på DN Debatt 16 september
Varför kommer debattartikeln nu?
Rennärings- och samepolitiken är ständigt omdiskuterad, det finns flera konflikter i frågan. Debattartikeln kan ses som en del av en större diskussion som förts under många år i både media och riksdagen. Det nya är att alliansen inte har varit eniga i frågan tidigare. Men det är de nu.
Att debattartikeln publiceras just i dag beror på att de första resultaten från allianspartiernas arbetsgrupp som arbetat med förslag som berör rennärings- och samepolitiken presenteras i dag. Alliansen presenterar med debattartikeln en historisk överenskommelse för en väg framåt i de samepolitsika frågorna. Artikelförfattarna föreslår att förbudet mot annan näringsverksamhet än renskötsel i samebyn slopas.
Vad vill man uppnå? Uttalat och outtalat?
Den uttalade är att man vill visa att alliansen äntligen kommit överens i frågan. De vill visa upp en enad ”front och berätta att man har konstruktiva lösningar för mottsättningarna i frågan.
Man informerar om vad arbetsgruppen kommit fram till och vilka förslag de tycker är nödvändiga för att förbättra samernas villkor.
Artikelförfattarna skriver att förslaget som presenteras har alla ”förutsättningar för att utveckla de samiska näringarna, förhållandet mellan samer och samverkan med det övriga samhället”.
Förslagen som arbetsgruppen presenterar i artikeln ska nu ut på remiss för synpunkter. Att skriva en debattartikel om hur bra förslagen är just nu är bra ”reklam” för alliansen och förslagen.
Jag tror att alliansen vill positionera sig och visa att de tycker att samepolitiken är en viktig fråga.
Outtalad vill alliansen förmodligen visa sig i en god dager för allmänheten genom att berätta om alla förslag de har för hur samerna ska få bättre levnadsvillkor.
Vem är målgruppen? Primär och sekundär?
Debattartikeln är väldigt allmän. Den primära målgruppen är förmodligen samerna, som informeras om vad arbetsgruppen kommit fram till och vilka förslag som är aktuella. I debattartikeln står det ” Regeringen ska innan man lägger fram förslag till riksdagen eller beslutar om förordningar diskutera förslaget med Sametinget med utgångspunkt att hitta en samsyn”.
Det är tydligt att alliansen vill de sken av att vara tillmötesgående och höra vad samerna själva har att säga i frågan.
Som sekundär målgrupp kan man nog se allmänheten i stort väljare och potentiella väljare. Alliansen informerar om sin egen förträfflighet och vill visa vilka bra lösningar de har i frågan. Artikeln kan ses som en lättläst presentation av de förslag som arbetsgruppen kommit fram till, som allmänheten lätt ska kunna ta till sig och förstå.
Vem står bakom? Vilka intressen representerar artikelförfattarna/de som skrivit på?
De som har skrivit under artikeln är från riksdagen: Magnus Kindbom (C) ordförande i arbetsgruppen och stabschef på jordbruksdepartementet, Tomas Tobé (M) riksdagsledamot, Åke Sandström (C) riksdagsledamot, Liselott Hagberg (FP) riksdagsledamot, Gunilla Tjernberg (KD) riksdagsledamot.
Alla fyra partier i alliansen är alltså representerade för att påvisa att alla är överens. Det ska inte gå att missförstå att alliansen enats i frågan.
Hur ser den retoriska strategin ut, argument eller auktoritet?
Den retoriska strategin är argumenterande och övertygande. De definierar problemet; att det har funnits stora mottsättningar och alliansen har svaren på hur problemen ska lösas. Artikeln inleds med att alla förslag som arbetsgruppen tagit fram rabblas upp och motiveras med argument om varför de behövs. Alliansen visar att de tar och vill ta ett ansvar för samernas villkor. På ett övertygande sätt redovisas vilka förslag de tycker är nödvändiga. Artikeln är faktaspäckad med historiska tillbakablickar för att läsaren ska kunna sätta in förslagen i ett sammanhang. Den inbjuder inte direkt till en fortsatt debatt utan informerar snarare om dagens situation, kan i ses som en omvärldsanalys av frågan.
Av Sanna Schiller G
Länk till debattartikeln http://www.dn.se/opinion/debatt/historisk-uppgorelse-ger-samerna-storre-inflytande-1.953370
Källor
Boin, Arjen; 't Hart, Paul; Stern, Eric & Sundelius, Bengt (2005): The Politics of Crisis Management. Cambridge University Press.
Palm Lars (2006): Kommunikationsplanering. En handbok på vetenskapliggrund. Lund studentlitteratur.
”Historisk uppgörelse ger samerna större inflytande”
Publicerad på DN Debatt 16 september
Varför kommer debattartikeln nu?
Rennärings- och samepolitiken är ständigt omdiskuterad, det finns flera konflikter i frågan. Debattartikeln kan ses som en del av en större diskussion som förts under många år i både media och riksdagen. Det nya är att alliansen inte har varit eniga i frågan tidigare. Men det är de nu.
Att debattartikeln publiceras just i dag beror på att de första resultaten från allianspartiernas arbetsgrupp som arbetat med förslag som berör rennärings- och samepolitiken presenteras i dag. Alliansen presenterar med debattartikeln en historisk överenskommelse för en väg framåt i de samepolitsika frågorna. Artikelförfattarna föreslår att förbudet mot annan näringsverksamhet än renskötsel i samebyn slopas.
Vad vill man uppnå? Uttalat och outtalat?
Den uttalade är att man vill visa att alliansen äntligen kommit överens i frågan. De vill visa upp en enad ”front och berätta att man har konstruktiva lösningar för mottsättningarna i frågan.
Man informerar om vad arbetsgruppen kommit fram till och vilka förslag de tycker är nödvändiga för att förbättra samernas villkor.
Artikelförfattarna skriver att förslaget som presenteras har alla ”förutsättningar för att utveckla de samiska näringarna, förhållandet mellan samer och samverkan med det övriga samhället”.
Förslagen som arbetsgruppen presenterar i artikeln ska nu ut på remiss för synpunkter. Att skriva en debattartikel om hur bra förslagen är just nu är bra ”reklam” för alliansen och förslagen.
Jag tror att alliansen vill positionera sig och visa att de tycker att samepolitiken är en viktig fråga.
Outtalad vill alliansen förmodligen visa sig i en god dager för allmänheten genom att berätta om alla förslag de har för hur samerna ska få bättre levnadsvillkor.
Vem är målgruppen? Primär och sekundär?
Debattartikeln är väldigt allmän. Den primära målgruppen är förmodligen samerna, som informeras om vad arbetsgruppen kommit fram till och vilka förslag som är aktuella. I debattartikeln står det ” Regeringen ska innan man lägger fram förslag till riksdagen eller beslutar om förordningar diskutera förslaget med Sametinget med utgångspunkt att hitta en samsyn”.
Det är tydligt att alliansen vill de sken av att vara tillmötesgående och höra vad samerna själva har att säga i frågan.
Som sekundär målgrupp kan man nog se allmänheten i stort väljare och potentiella väljare. Alliansen informerar om sin egen förträfflighet och vill visa vilka bra lösningar de har i frågan. Artikeln kan ses som en lättläst presentation av de förslag som arbetsgruppen kommit fram till, som allmänheten lätt ska kunna ta till sig och förstå.
Vem står bakom? Vilka intressen representerar artikelförfattarna/de som skrivit på?
De som har skrivit under artikeln är från riksdagen: Magnus Kindbom (C) ordförande i arbetsgruppen och stabschef på jordbruksdepartementet, Tomas Tobé (M) riksdagsledamot, Åke Sandström (C) riksdagsledamot, Liselott Hagberg (FP) riksdagsledamot, Gunilla Tjernberg (KD) riksdagsledamot.
Alla fyra partier i alliansen är alltså representerade för att påvisa att alla är överens. Det ska inte gå att missförstå att alliansen enats i frågan.
Hur ser den retoriska strategin ut, argument eller auktoritet?
Den retoriska strategin är argumenterande och övertygande. De definierar problemet; att det har funnits stora mottsättningar och alliansen har svaren på hur problemen ska lösas. Artikeln inleds med att alla förslag som arbetsgruppen tagit fram rabblas upp och motiveras med argument om varför de behövs. Alliansen visar att de tar och vill ta ett ansvar för samernas villkor. På ett övertygande sätt redovisas vilka förslag de tycker är nödvändiga. Artikeln är faktaspäckad med historiska tillbakablickar för att läsaren ska kunna sätta in förslagen i ett sammanhang. Den inbjuder inte direkt till en fortsatt debatt utan informerar snarare om dagens situation, kan i ses som en omvärldsanalys av frågan.
Av Sanna Schiller G
Länk till debattartikeln http://www.dn.se/opinion/debatt/historisk-uppgorelse-ger-samerna-storre-inflytande-1.953370
Källor
Boin, Arjen; 't Hart, Paul; Stern, Eric & Sundelius, Bengt (2005): The Politics of Crisis Management. Cambridge University Press.
Palm Lars (2006): Kommunikationsplanering. En handbok på vetenskapliggrund. Lund studentlitteratur.
Partipolitiken hör inte hemma i kyrkan?
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=517536, 2009-09-16
Det stundande kyrkovalet har som förväntas uppmanat till debatt kring vad Svenska kyrkan står för och vad samhället vill att den ska stå för. Idag är sista dagen du kan förhandsrösta om du inte vill gå till röstlokalen på söndag. Att debattartikeln som menar att partipolitik inte hör hemma i kyrkan trycks idag markerar den tidsliga närheten till söndagens val som en anledning till varför ämnet tas upp på den mediala agendan.
Varför vill artikelförfattaren Per Wallin, pastorsadjunkt i Göteborgsstift och komminister i Lyse församling, väcka uppmärksamhet kring att flera av de valbara nomineringsgrupperna har partipolitisk anknytning?
En gissning är att denna propaganda mot politiska partiers etablering inom kyrkan helt enkelt baseras på Wallins egna kyrkopolitiska övertygelse.
Kyrkan och församlingen där Wallin verkar beskrivs av källor inom svenska kyrkan som mycket konservativ och gammalkyrklig. Samma källor uppger att Svenska kyrkan i den del av Sverige Wallin verkar i, Bohuskusten, är rakt igenom ”svart”, dvs mycket gammalmodiga i sin tro och verksamhet och menar att det är ”svårt att tänka sig att någon kvinnlig präst skulle kunna få sätta sin fot in i någon av kyrkorna som ingår i den församlingsgemenskapen där Lyse församling ingår”.
Övrig information kring Wallins egna intressen går att finna i det faktum att han varit talare under seminarier ordnade av Frimodig kyrka, en nomineringsgrupp som utmärks genom konservativa tankar och motstånd mot kvinnliga präster och samkönade vigslar.
Wallin har också tydligt uttalat medlemskap i u-Oas, Ungdomsgrenen av Oas, en karismatisk förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Rörelsen tar inte ställning i ämbetsfrågan, det vill säga frågan om kvinnliga och manliga präster. Men Oas-rörelsen har ett förhållningssätt där de vid allmänna och nationella möten aldrig använder kvinnliga präster trots att de återfinns vid regionala och lokala sammanhang. De säger sig vilja respektera både de personer som accepterar kvinnliga präster och de personer som inte önskar ta emot nattvarden av en kvinnlig präst. Genom att vara sympatisör till Oas-rörelsen (som egentligen inte har medlemmar utan sympatisörer) finns möjlighet att gömma sig bakom en grupp som inte gjort aktivt val men ändå handlar i linje med en åsikt som inte delas av stora delar av Svenska kyrkans medlemmar.
Wallin ställer sig i texten frågan om kyrkans ämbetsmän är en fara för Svenska kyrkan och sedan följer; ” Och är alla mina kvinnliga och manliga kollegor också det?”
Att både ”manliga” och ”kvinnliga” tydligt skrivs ut skulle kunna tolkas som ett sätt att försöka vinna röster bland läsarna genom att här ledigt tillbakavisa eventuella tankar om ett underliggande kvinnopräst motstånd.
Det är en stor målgrupp, bestående av mer eller mindre alla röstberättigade i Göteborgs stift, som Wallin försöker nå genom sin artikel.
Budskapet; varför ska den oinsatte rösta på en nomineringsgrupp som relateras till det politiska Sverige när det finns andra alternativ som enbart jobbar inom och för kyrkan. Troligtvis är Wallin utifrån sina argument bekymrad över motsatsen, att den oinsatte inte känner till några andra alternativ och därför väljer en nomineringsgrupp som han eller hon redan har en relation till, alltså ett aktivt politiskt parti.
Att hävda att politiska partier, på grund av sitt arbete med sakfrågor som inte rör kyrkan, inte ”har med kyrkan att göra” är att bortse från den samhälleliga kontext kyrkan verkar i och det verkar ju minst sagt… konservativt.
Källor:
http://www.frimodigkyrka.se/content/view/113/106/
http://www.helsjon.fhsk.se/bibelskola-xp-larare.asp
http://sv.wikipedia.org/wiki/Oasr%C3%B6relsen
anna maria och rebecka
Det stundande kyrkovalet har som förväntas uppmanat till debatt kring vad Svenska kyrkan står för och vad samhället vill att den ska stå för. Idag är sista dagen du kan förhandsrösta om du inte vill gå till röstlokalen på söndag. Att debattartikeln som menar att partipolitik inte hör hemma i kyrkan trycks idag markerar den tidsliga närheten till söndagens val som en anledning till varför ämnet tas upp på den mediala agendan.
Varför vill artikelförfattaren Per Wallin, pastorsadjunkt i Göteborgsstift och komminister i Lyse församling, väcka uppmärksamhet kring att flera av de valbara nomineringsgrupperna har partipolitisk anknytning?
En gissning är att denna propaganda mot politiska partiers etablering inom kyrkan helt enkelt baseras på Wallins egna kyrkopolitiska övertygelse.
Kyrkan och församlingen där Wallin verkar beskrivs av källor inom svenska kyrkan som mycket konservativ och gammalkyrklig. Samma källor uppger att Svenska kyrkan i den del av Sverige Wallin verkar i, Bohuskusten, är rakt igenom ”svart”, dvs mycket gammalmodiga i sin tro och verksamhet och menar att det är ”svårt att tänka sig att någon kvinnlig präst skulle kunna få sätta sin fot in i någon av kyrkorna som ingår i den församlingsgemenskapen där Lyse församling ingår”.
Övrig information kring Wallins egna intressen går att finna i det faktum att han varit talare under seminarier ordnade av Frimodig kyrka, en nomineringsgrupp som utmärks genom konservativa tankar och motstånd mot kvinnliga präster och samkönade vigslar.
Wallin har också tydligt uttalat medlemskap i u-Oas, Ungdomsgrenen av Oas, en karismatisk förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Rörelsen tar inte ställning i ämbetsfrågan, det vill säga frågan om kvinnliga och manliga präster. Men Oas-rörelsen har ett förhållningssätt där de vid allmänna och nationella möten aldrig använder kvinnliga präster trots att de återfinns vid regionala och lokala sammanhang. De säger sig vilja respektera både de personer som accepterar kvinnliga präster och de personer som inte önskar ta emot nattvarden av en kvinnlig präst. Genom att vara sympatisör till Oas-rörelsen (som egentligen inte har medlemmar utan sympatisörer) finns möjlighet att gömma sig bakom en grupp som inte gjort aktivt val men ändå handlar i linje med en åsikt som inte delas av stora delar av Svenska kyrkans medlemmar.
Wallin ställer sig i texten frågan om kyrkans ämbetsmän är en fara för Svenska kyrkan och sedan följer; ” Och är alla mina kvinnliga och manliga kollegor också det?”
Att både ”manliga” och ”kvinnliga” tydligt skrivs ut skulle kunna tolkas som ett sätt att försöka vinna röster bland läsarna genom att här ledigt tillbakavisa eventuella tankar om ett underliggande kvinnopräst motstånd.
Det är en stor målgrupp, bestående av mer eller mindre alla röstberättigade i Göteborgs stift, som Wallin försöker nå genom sin artikel.
Budskapet; varför ska den oinsatte rösta på en nomineringsgrupp som relateras till det politiska Sverige när det finns andra alternativ som enbart jobbar inom och för kyrkan. Troligtvis är Wallin utifrån sina argument bekymrad över motsatsen, att den oinsatte inte känner till några andra alternativ och därför väljer en nomineringsgrupp som han eller hon redan har en relation till, alltså ett aktivt politiskt parti.
Att hävda att politiska partier, på grund av sitt arbete med sakfrågor som inte rör kyrkan, inte ”har med kyrkan att göra” är att bortse från den samhälleliga kontext kyrkan verkar i och det verkar ju minst sagt… konservativt.
Källor:
http://www.frimodigkyrka.se/content/view/113/106/
http://www.helsjon.fhsk.se/bibelskola-xp-larare.asp
http://sv.wikipedia.org/wiki/Oasr%C3%B6relsen
anna maria och rebecka
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)